Hallstaberget- historiskt sportcentrum.

Långt innan Hallstaberget blev  centrum  för vintersporter var Hullstaklippen målet för sollefteåbornas  sommar och vinterutflykter. Dit vandrade sollefteåfamiljer med  sin kaffekorg sommartid för att  njuta av  utsikten från  bergklacken och där utnyttjades backarna och terrängen vintertid.

När jag kom till Sollefteå 1956 blev jag inneboende hos syskonen  Kalle och Lisa Källgren i deras fastighet intill  nuvarande Sahléns bilfirma. Kalle Källgren berättade bl.a. om sin ungdom och hur ungdomar skapade den kälkbacke i Lappkyrkobacken som  bjöd på hisnande nedfärder, och skidutflykterna  via "klippen" bort mot Vallsjöarna.

 

Det var först i slutet av 1920-talet, berättade han, som  Hallstaberget blev intressant.

1929 lät Svenska Turistföreningens lokalavdelning uppföra ett utsiktstorn på Hallstaberget med en flaggstång på toppen. Tornet liknade  helt det som i dag finns på
toppen av Lidberget.

Per Gustaf Andersson, den numera  bortgångne bonden vid Hallstabergets fot, berättade för mig  en gång, att han som barn avlönades av Turistföreningen med en krona varje gång han gick upp för att hissa och hala flaggan.

Bonden Pelle Andersson i Hallsta ägde skogsmarken över berget. Han hade tre pojkar. Pelle Andersson var intresserad av skidåkning sedan han läst om Utterströms och Särna-Hedlunds framgångar.

En av sönerna, Sven Erik berättar i sin bok  "Lydia Kristina" , vilken handlar om hans mor, hur fadern högg upp en gata i skogen ovanför sin fastighet, och uppmanade  både sina egna och grannarnas barn att träna utförsåkning.

Styrelsen för Turistföreningen tog kontakt med  Andersson och på förfrågan fick  de löfte om att bygga en väg förbi hans fastighet och upp till bergets topp. Vägen blev klar 1932.

Den backen blev den motorbacke som många år senare samlade 1000-tals åskådare, bevittnande backmomentet som ingick i de riksomfattande Midnattssolsrallyt. Redan på 30-talet  anordnades backtävlingar för bl.a. motorcyklar.

Den senaste backtävlingen  anordnades i september 1992, då deltagande bilar i Kuhmo cup  gjorde upp i backmomentet.

1932 byggdes Hallstastugan, en fastighet som man  flyttade från Sand i Ed, och som kom att bli till stor glädje för såväl sollefteåbor som andra, som färdades dit.

Några år senare kompletterades anläggningen med en timmerstuga från Österås, som i fortsättningen fick tjäna som vandrarhem. Hallstastugan stod kvar till mitten av 1960-talet då den revs för att bereda plats för  hotellet som  blev klart  och invigdes 1969.

 

Ett annat omtyckt utflyktsmål i Hallsta var Jan Gullikstorpet.

Torpstället uppodlades och brukades av Johan Gulliksson och hans maka från mitten av 1800-talet till sekelskiftet. Redan under makarna Gullikssons tid sökte sig sommarens vandrare och vinterns skidåkare gärna förbi torpet på södersluttningen.

Bonden Pelle Andersson, som ägde skogen runt om fann under en vandring en källåder inte långt från stugan. Han lät sända ett prov för analys till Uppsala och fick beskedet att vattnet var ovanligt radiumhaltigt.

Ryktet spred sig att det var en hälsokälla. Pelle  byggde  ett bord, bänkar och ett lock över källan. Omgående kom folk vandrande för att dricka  ur källan. Den blev flitigt använd. Vandringsstigen förbi Jan Gulliks likaså. Andersson höll husrum för gäster som stannade veckor för att genomgå en kur av det hälsobringande vattnet.

Den aktiva Turistföreningen tyckte att även Jan Gulliks stugan borde ingå i det allmänna turistutbudet och förvärvade därför fastigheten 1937 och lät lokala föreningar/arrendatorer ordna servering i stugan, vilket fortfarande är en tradition som upprätthålls.

Främst bland de pådrivande krafterna inom turistnäringen var ordföranden , bokhandlare Willbergh , jägmästare Troell,  järnhandlare Bouvin, garveriägaren Högberg, köpman Andersson bl.a.

Sollefteå och Hallstabergets rykte som turistort hade  nu spritt sig vida omkring.

En stockholmskrögare, Sten Hellberg, ägare av bl.a. Bäckahästen och Brända tomten kom med en idé om att bygga ett turisthotell på berget. Planerna förverkligades inte då , men som bekant skulle frågan återkomma några decennier senare.

Idrottsintresset spirade som aldrig förr runt 30-talet i Sollefteå. Turistföreningen och Ångermanlands skidförbund började nu  planera för en ny hoppbacke.

Tidigare fanns det små backar vid Bruket och Trängschaktet, men nu hade man större ambitioner. Ångermanlands skidförbund ,vars styrelse fanns i Sollefteå, tog på sig ansvaret för genomförandet. I samarbete med stadens styrande söktes bidrag från Arbetslöshetskommissionen (AK) för att bygga  backen  på Hallstabergets sluttning.

Eftersom arbetslösheten var stor så beviljades statsmedel. Början av 1931 påbörjades byggnationerna, som var kostnadsberäknade till 80.000 kronor, men i slutändan kom det beloppet att överskridas,  genom att projektet utökades. Styrelsen för skidförbundet såg sig tvungna att själva låna och borga för uppemot 50.000 kronor för att kunna slutföra arbetet. Borgenärerna var bl.a rektor Gerhard Lindberg, köpman David Andersson, överläkare Helge Dahlstedt och bankdirektör Uno Edholm. Lånen kunde efterhand betalas av tills det återstod 15.000 kronor , då staden övertog backen.

1933 stod backen klar.

Då hade staden och dess idrottsföreningar ansökt och fått i uppdrag att anordna FIS-spelen i längdåkning och backhoppning. Ansökan beviljades och tävlingarna som genomfördes under februari 1934 blev en stor succé.

Elis Wiklund från  Ullånger och tillhörande Salsåker-Ullångers I.F. slog till och vann 5-milen och Sven Eriksson, Selånger blev tvåa i backtävlingen.

 















Innan vägen upp mot berget byggdes betade kor på sluttningarna.

En gärdsgård gick längs sluttningen.

Några år in på 30-talet hade Olle Rimfors och Sigge Bergman, två legendarer inom skididrotten, börjat propagera för utförsåkning.

Sollefteåungdomar tände på tanken. En av dem, sedermera välkände köpmannen och alpine ledaren, Göran Aggeryd, berättar:

-Det var David Sandström, Stig Erland Andersson och jag bl.a. som  frågade änkefru Lydia Andersson, om vi fick röja bort sly och buskar på hennes mark för att  skapa en längre utförsbacke än den som fanns tidigare.

-Jodå, hon var mycket förstående och efter några år var backen klar från bergets topp och ner till dåvarande körsnär Hedbergs fastighet.

1938 arrangerade Sollefteå SM på skidor  både på längden och utför.

Slalombanan stakades med fastsatta träkäppar i  underlaget, skillnaden mellan då och nu är himmelsvid, men då var det inte de farter och risker som finns  i dag

-Vi hade ingen lift utan deltagarna fick gå upp till starten. Någon trampmaskin fanns inte då. Det trampades med de egna apostlahästarna och skidorna på.

-Det var tätt mellan starterna. 3 åkare ständigt i banan. Det behövdes 9 tidtagare med stoppur för att hålla koll på tiderna. Backhopparen Sven"Selånger" Eriksson  segrade. Det gjorde han även i backtävlingen senare.

Det dröjde ända till 1954 innan utförsåkarna hade trampat färdigt på sin väg upp till startrampen. Bildirektören Henrik Mellberg var en av entusiasterna för utförsåkning och  han och  några andra initierade en insamling för att bygga en liftanläggning. 1954 stod den klar att invigas och invigningsåket gjordes av Göran Aggeryds mor Hilly Andersson.

Slalombacken blev även en störtloppsbacke i miniformat där träning fostrat många elitåkare från Sollefteå. Margareta Jacobsson, Göran Jacobsson, Kjell Holmberg och Rune Lindström för att nämna några.

Ända  några år in på 1970-talet användes backen i tävlingssammanhang.

Sedan byggdes den nuvarande intill hotellet, vilket är en senare historia.

Denna intressanta historiska skildring är skriven av Hildon Mattsson.

Utvecklingen har fortsatt och idag är Hallstaberget ett begrepp i skid-Sverige!

Under 2003 arrangerades bl.a. junior VM i backhoppning, kombination och längdlöpning!